måndag 3 december 2018

VÄRLDENS STÖRSTA NYHET

Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman, aktuell med boken ”Sent på jorden: 33 tankar om världens största nyhet”, beskriver sitt klimatuppvaknande som en skärva i ögat. ”En skärva som gör att man ser världen på att annorlunda sätt än tidigare. Det innebär inte nödvändigtvis att världen blir vackrare, roligare eller enklare att betrakta, men den fylls av en annan sorts mening.”
Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman är aktuell med boken “Sent på jorden: 33 tankar om världens största nyhet”, i vilken han samlat texter han skrivit om klimatet sedan 2012. Vi träffas för ett samtal om hans bok och kommer oundvikligen genast in på ämnet flyg. Björn berättar att han gärna skulle vilja anmäla sig till kampanjen Flygfritt 2019 som jag driver, men att det tyvärr inte är förenligt med hans arbete.
”Vore jag fri och inte hade förpliktelser mot tidningen, och i förlängningen även läsarna, hade jag gärna tagit ett flygfritt år.”
Björns ambition är att flyga så lite som möjligt och nyligen avbokade han sin planerade medverkan i en paneldebatt i München av den anledningen. ”Jag var inbjuden till en paneldebatt under avslutningskonferensen för ett forskningsprojekt. Vid sådana här tillställningar brukar man vara med i paneldebatten en halvtimme. Sedan är det middag, man träffar lite folk och därefter åker man hem. Jag hade tackat ja, men under sommaren och hösten tänkte jag på det och bestämde mig för att nej – jag sätter mig inte i ett plan för att medverka i en debatt en halvtimme och sedan flyga hem igen.”
För Björns del blev årets sommar ett uppvaknande, trots att han varit engagerad i klimatfrågan under en lång tid. Björn berättar att han alltid haft en dragning till de frågor som sätter hela civilisationen på spel. Redan på gymnasiet var han starkt engagerad i fredsrörelsen.
”Då gällde det ju kärnvapnen i Europa som på ett liknande sätt var ett existentiellt hot mot mänskligheten. Just klimatfrågan uppmärksammade jag på allvar 2006 när den här vågen med Al Gore och Mark Lynas kom. Jag jobbade på Expressen då och vi publicerade en del artiklar och inrättade en klimatreporter. Men sedan dog det där ut när finanskrisen kom 2008.”
Björn fick en nytändning sent på hösten 2012 när han såg Jan Troells film om Torgny Segerstedt. ”Min första text handlar om det. Jag såg filmen i samband med FN:s klimattoppmöte i Doha, där en ambassadör för Filippinerna pratade med en väldig hetta.”
Sedan dess har han skrivit fem eller sex klimatrelaterade texter om året. Det var dock inte förrän i somras som Björn verkligen vaknade upp och som han beskriver det ”fick en skärva i ögat”.
Det känns som att du byter ton i texterna efter den här sommaren?
”Ja, så är det.  Boken blir även en slags personlig berättelse om hur mitt engagemang utvecklas och fördjupas. När vi kom hem från en utlandssemester i somras och jag såg den där döende björken så drabbades jag av både vrede och sorg. Något var fel. Där drabbades jag verkligen, jag fick den där skärvan i ögat. Då började jag skriva regelbundet och på ett delvis annat sätt. Mindre roat, mindre nyfiket och mer på allvar. Jag fick ett sådant enormt gensvar.”
Hur har gensvaret varit tidigare?
”En liten införstådd skara, ganska mycket som att ropa i öknen. Men efter sommaren såg vi stor skillnad på hur många som läser texter om klimatet. Vissa söndagar var det en enorm respons, både på mejl och i sociala medier. Mejlboxen var som ett tickande räkneverk och folk skrev ’fortsätt, fortsätt, tack för att du gör det här’.”
Björn menar att den här rörelsen skedde parallellt med att politikernas intresse började avta efter sommaren. ”Isabella Lövin skrev ju en fantastisk text i ETC men sedan började hon också gå in i den mer officiella regeringsretoriken.  Jag tror att det som hände var att många människor lämnades med sitt engagemang, sin oro och sin vilja att ta det här på allvar. De lämnades helt tomhänta av samhällets ledare så att säga.”
Jag har också pratat med många som inte riktigt vet vad de ska göra.
”Många letar efter någon form av ledarskap. Jag erbjuder kanske någon form av intellektuellt ledarskap medan du erbjuder ett konkret handlingsalternativ. Båda uppfattas som meningsfulla och trovärdiga. Det är det många letar efter och politikerna sviker där. Medierna, om man generaliserar, sviker också och den kommersiella världen ska vi inte tala om, de kör på med Black Friday som vanligt. Det kommer att förändras. Allt kommer att förändras, men frågan är om det kommer att gå tillräckligt fort. Jag är helt övertygad om att din kampanj och det du står för idag kommer att vara självklart om tjugo år, men det räcker kanske inte.”
Björn menar att klimatfrågan kräver ett politiskt ledarskap som idag saknas i Sverige.
”I brist på ledarskap från samhället så har en femtonårig tjej (Greta Thunberg) istället stigit fram och varit en av få som har lyckats formulera en hållbar och trovärdig samhällsvision om hur det måste bli. Det handlar väldigt mycket om att våga tala om målkonflikten som finns här. Vi har ju idag väldigt bra liv med många privilegier. Vi kan köpa vad vi vill och resa vart vi vill. Så kommer någon och säger att vi inte kan fortsätta med det. Men om vi är många som slutar med det här tillsammans så kommer det att göra skillnad. Det kommer att få betydelse och jag lovar att det till och med kommer att kännas bättre. Om någon steg fram och sa det här så tror jag att en jävla massa människor skulle följa efter.”
Genom att formulera för människor att en omställning faktiskt är realistisk tror Björn att de flesta skulle vara öppna för en sådan.
”Det handlar inte om att från en natt till en annan gå från att bo i vårt bekväma välfungerande samhälle till att nästa dag bo i en jordkula och äta kall potatis till frukost. Det handlar om att systematiskt och målmedvetet skruva ner. För att vi ska göra det behövs någon som talar om att vi måste göra det. Som säger att ’det är hårda bud men nu blir det så här, nu förbjuder vi koldioxidutsläpp, vi förbjuder fossildrivna bilar från 2025 eftersom vi måste göra det’. Då kommer det att bli jättestarka protester inledningsvis, men de allra flesta kommer att tycka att det är bra. Jag är helt säker på det.”
Du skriver i en av dina texter att ”någon global revolution i grön riktning lär knappast skaka världen”. Hur skulle det påverka människor om du skrev tvärtom? Att ”nu kommer det att komma en global revolution”?
”Den där texten skrev jag i ett tillstånd av viss desperation. Jag är ju medveten om vad som är på väg att hända, och har varit det så länge. Jag ser att ingenting händer och jag känner att jag måste formulera det här för mig själv. Den där texten var intressant för den ledde fram till en debatt på kultursidan, det blev en bra diskussion. Malena Ernman var jättearg på mig, hon sa att det inte räcker med små steg och tyckte att jag var defaitistisk. Det du säger är alldeles riktigt, det är så jag börjat formulera mig nu. Jag märker att det är då man får gehör. Om man börjar appellera till olika sidor, till exempel vrede, så är det många som känner igen sig i det. I mitt fall känner jag ett raseri mot högerpopulismen, det är en av mina starkaste triggers. Jag känner fysiskt illamående när jag ser vad som händer.  En del kanske känner raseri mot fossilindustrin, en del kanske känner vördnad inför skapelsen, alla har ju sina drivkrafter. ”
Flera av Björns texter handlar om just högerpopulism. Han menar att högerpopulismens samband med klimatförnekelse är en stor paradox.  
”De krafter som allra mest vill stänga ute folk är de som bokstavligen eldar på den brasa som kommer att driva hit så in helvete med människor. Tidigare idag blev jag intervjuad av Sara Stenholm Pihl från God morgon, världen! om boken och vi pratade just om högerpopulismen och den paradoxen. Jag märker att när jag pekar på det sambandet säger folk att ’just det, Trump han är inte bara en konstig pajas’. Jag tror att när människor nu inser vad som håller på att hända i Brasilien, då blir de rädda på riktigt.”  
En del är rädda för att gå på djupet i klimatfrågan. Tror du att det kan finnas en rädsla för att läsa din bok?
”Ja, det kan det kanske göra. Det handlar ju om att få en skärva i ögat. En skärva som gör att man ser världen på att annorlunda sätt än tidigare. Det innebär inte nödvändigtvis att världen blir vackrare, roligare eller enklare att betrakta, men den fylls av en annan sorts mening. En djupare mening tycker jag.  Det här är kanske ett banalt exempel, men en sak jag verkligen tycker om är att åka skidor. Att jag har lärt mina barn att åka skidor har verkligen gett mitt liv mening. Tills den här skärvan kom in i ögat har jag känt att det kommer man alltid att kunna göra, att det är ett fundament för tillvaron i vår del av världen. När man får den här skärvan i ögat börjar man ifrågasätta det också. Det är inte alls säkert att det ens finns snö på ett sätt som gör det meningsfullt att åka skidor om 30 år. Det kanske bara finns konstsnö i någon tunnel mitt ute på ett berg med grönt runt omkring, och det är inte samma sak. Då fylls man av en sorg över att ett fundament i livet har ryckts undan och ser ut på ett annat sätt. Man betraktar platser som man alltid varit på och tagit för givna, man ser visioner framför sig om hur vattnet har stigit en meter, eller två. Hur det kommer att se ut då, hur det ska gå om det blir brist på dricksvatten. Det blir ju existentiellt, vilket jag beskriver framförallt i förordet. Så det är möjligt att folk kan känna sig rädda, men jag tror att av den känslan får man också ett sannare sätt att leva. Jag jämför det här med en sorts andligt uppvaknande. Många rörelser i historien som har haft samhällsomstörtande effekt har från början varit rörelser som haft just med andligt uppvaknande att göra. Det är ingen slump att jag blivit intervjuad av både Kyrkans Tidning och tidningen Dagen. I de kretsarna finns en mottaglighet för de här frågorna. Man är van att umgås med de här ”stororden” som man säger i kyrkliga kretsar; ondska och godhet, himmel och helvete, början och slut. Just acceptansen, vetskapen om att det finns ett slut, finns i den religiösa föreställningsvärlden på ett annat sätt än i den sekulära och kommersiella värld som vi lever i. Där låtsas vi ju som att allt kommer att pågå för evigt och ständigt växa och bli större och bättre.”
Vad är du rädd för när det gäller klimatförändringarna?
”Jag har insett att det finns risk för att det går riktigt illa. Men det som jag är mest rädd för är inte klimatförändringen i sig, utan för vad dess konsekvenser riskerar att göra med oss människor. Det som skrämmer mig på riktigt är om det börjar gripa omkring sig en känsla av total uppgivenhet och dekadens i samhället. Den typen av känsla som Mats Strandberg beskriver i sin roman ”Slutet” som kom nu i höstas. Den handlar om hur en komet kommer att träffa jorden, och beskriver på ett otroligt trovärdigt sätt hur ett samhälle upphör att fungera när det finns ett slutdatum för hela vår tillvaro. Den är fantastisk, och skrämmande på riktigt. Det som skrämmer mig är om hela vår civilisation förändras till sista dagarna i Hitlers bunker. Total normlöshet och en känsla av meningslöshet och nihilism. Om alla civilisatoriska mekanismer hos människan upphör därför att det inte finns någon mening med dem längre. Varför ska man döma brottslingar när fängelserna ändå svämmar över av vatten? Varför ska man upprätthålla ett polisväsende när ändå ingen kommer att dömas för brott? Varför ska man ta hand om sjuka människor när vi ändå alla är dömda att dö? Det skrämmer mig att jag märker att allt fler, också intelligenta människor, har börjat zona ut och säga att det är nog kört, och att de skiter i det.”
Ja, det jag tycker är mest obehagligt är när människor inte ens försöker göra något. Om vi alla åtminstone försöker kämpa tillsammans blir livet meningsfullt.
”Precis. På höstlovet pratade vi i min familj om vad man skulle göra om man hamnar i den situationen.  Jag känner inte så stor rädsla för min egen personliga del för jag har mitt yrke. Jag tror att jag skulle jobba. Att jobba med journalistik på en tidning är något som kommer att behövas ända fram till sista sekunden. Om jag visualiserar hur jag skulle bete mig om det skulle komma en komet som skulle träffa jorden på samma sätt som det gör i Mats Strandbergs bok så ser jag nog framför mig att jag skulle vara på redaktionen och in i det längsta sköta mitt jobb.”
Du har med en hel del citat i dina texter, bland annat ett om att människor i verkligheten handlar som de tror att de förväntas handla.
”Det är taget från en tysk sociolog som heter Harald Weltzer. Han har skrivit en bok om klimatkrig, men det här är hämtat från en studie som handlade om tyska soldater som deltog i Förintelsen på östfronten. Den visar att människor gör ungefär som alla andra runt omkring och det visar ju i princip på hur vårt samhälle fungerar idag tyvärr. Vi säger att det är en kris men ingen agerar som om det är en kris. Politikerna agerar inte som om det är en kris, medierna gör det generellt sett inte, och de flesta människorna i vår närhet gör det inte heller. Jag skriver om att ’vad gjorde vi när FN:s larmrapport kom?’. Sammankallades FN:s säkerhetsråd eller ringde folk och avbokade sina långa semesterresor? Nej, vi gjorde ingenting. Det blev lite larm i medierna i några dagar och sedan var det andra nyheter som tog över. Så det är väl det citatet uttrycker, och det är ett nedslående faktum.”
Ett annat citat i din bok, av George Monbiot, handlar om att vi har antagit att vi människor är mer själviska än vad vi är.
”Monbiot är en förebild. Han är en intellektuell som hållit på med det här en lång tid, och han har väl också genomgått sina olika faser och försöker hitta nya vägar framåt. Han menar att vi har använt för sterila ord. Vi har talat om miljö och klimat och växthusgaser. Det är inte ord som betyder något för folk. Han är en av de som inte tycker att man ska prata om “climate change” utan om “climate breakdown”. Och tanken här, om jag minns rätt, var väl att han tänkte att man genom språket ska kunna väcka en vördnad för vår inneboende instinkt att ta hand om både varandra och skapelsen i bred bemärkelse. Människan har ju båda sidor inom sig. Vi har ju den här kortsiktigheten och tendensen att köra på och springa tills vi möter en tiger som ryter. Då springer vi därifrån fort som fan, för då vill vi rädda våra liv. Men vi har också tendensen till att ta hand om varandra, att samarbeta, vara solidariska och trivas tillsammans. Och att vara försiktiga med vår gemensamma egendom.  De sidorna finns ju också, annars hade människan aldrig blivit det hon är. Vi hade inte blivit skapelsens herrar. Det är genom samarbetet, solidariteten och empatin som vi har blivit det. Det måste man komma ihåg och det är viktigt att trycka på tror jag. Att vi inte bara är själviska, nyttomaximerande, individualistiska djur som kommer att fortsätta flyga till Thailand tills sista oljedroppen är slut. Förra helgen skrev jag om John Steinbecks “Vredens druvor”. Jag är ledsen att den texten inte kom med i boken för den känner jag mycket för. Jag skriver i den om att när det verkligen gäller så tas våra bästa egenskaper fram.”
En av dina texter handlar om vilka som är de verkliga domedagsprofeterna.
”Man säger ofta att sådana som jag är hysteriker.  Att jag är domedagsprofet, undergångsromantiker och apokalyptiker, men det är inte sant. Det är vi som är realister, det är vi som är förnuftiga, det är vi som är rationella och det är vi som bejakar livet. Det är de andra som är allt det där andra. Det är de som är irrationella, det är de som går på strid mot förnuft och vetenskap, det är de som bejakar undergång och död. Det är inte vi.”
Jag tycker om ditt avslut där du skriver att ”det som ska hända är vi”.
”Ja, man kan inte vänta på någon annan. Många väntar på någon ’klimatfrågans Kopernikus’ men det finns ingen sådan. Det är vi som är klimatfrågans Kopernikus allihop.”

Maja Rosén
Vi håller oss på jorden

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar