fredag 2 november 2018

SINNESRO – EN TOLKNINGSFRÅGA

”Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden.”
Wittgensteins haranka
Det här klassiska receptet på sinnesfrid brukade jag förr ta till när min klimatångest kändes outhärdlig. Men friden uteblev alltid. Nu vet jag varför. Jag drog gränsen för vad jag inte kan förändra och vad jag kan förändra på fel ställe. Jag tänkte att jag måste acceptera att andra fortsätter att förstöra klimatet. Inte har jag rätt att bestämma över hur andra ska leva sina liv.
Att alla måste få göra som de vill är ett vanligt synsätt. Ingen gillar den som kommer med pekpinnar. Men är det verkligen rimligt att inte ifrågasätta beteenden som får ödesdigra konsekvenser? Som skadar andra? Det finns gott om historiska exempel på galenskaper där man i efterhand frågat sig varför ingen protesterade.
Jag tror att människor, med få undantag, vill väl. Att så många fortsätter att leva på klimatets bekostnad beror inte på illvilja. De flesta har helt enkelt inte förstått allvaret. Och de har inte förstått att det är de själva - vi alla - som är lösningen på klimatkrisen. Vi som har insett det har ett moraliskt ansvar att föra denna insikt vidare.

Sedan jag fick idén att försöka få 100 000 svenskar att avstå flyget 2019 har jag haft större sinnesro än på åratal, trots att klimatkrisen gör sig mer påmind än någonsin tidigare. Jag har flyttat fokus från acceptera det jag inte kan förändra, till mod att förändra det jag kan. Äntligen har jag förstånd att inse skillnaden.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar