tisdag 15 januari 2019

EXPRESSEN TV


Expressen TV idag: Vi behöver behandla klimatkrisen som en kris, och lyfta diskussionen från vad vi ska göra på semestern till att vi tillsammans måste göra allt som står i vår makt för att minska utsläppen.

fredag 4 januari 2019

REFLEKTIONER FRÅN EN FLYGFRI LÅNGRESENÄR

Carl Hamnesjö håller sig på jorden tillsammans med pingviner
vid Parque Pingüino Rey, Chile.
Hur långt kan vi ta oss utan att flyga? Förra året började jag undersöka detta då jag bestämde mig för att helt skippa flyget under den långa backpacker-resa jag länge drömt om. Det slutade med 10 månader jorden runt, på land och över hav. Under resan tänkte jag länge att det skulle bli min sista långresa. Det tar trots allt tid att resa långt utan flyg och det finns ju så det räcker med ställen att besöka närmare hemma. Nu är jag trots detta ute på ännu en flygfri resa till andra sidan jorden och alltmedan jag ser landskapen svepa förbi utanför bussfönstren väcks många tankar och känslor kring det här med ett mer hållbart resande…

Den resan jag gör nu har, via fraktfartyg, tagit mig till Sydamerika. Det är en resa jag inte skulle ha gett mig ut på om jag inte haft ett annat syfte utöver själva resan. Medan jag åker runt utför jag en liten antropologisk studie i samarbete med det universitet vid vilket jag nyligen tog min masterexamen i mänskliga rättigheter. Vore det inte för detta syfte hade jag inte åkt överhuvudtaget. För även om de utsläpp jag personligen ger upphov till genom att åka med lastfartyg över Atlanten är försvinnande små utifrån ett konsumtionsperspektiv (15 gram CO2 per transporterat ton och kilometer att jämföra med flygets 500 g CO2/ton/km) så bygger ju själva möjligheten att kunna åka med på att varor ska transporteras med hjälp av fossila bränslen.

Jag tänker att det optimalt inte skulle behövas så mycket transporter över haven om vi inte konsumerade så otroligt mycket och ohållbart som vi gör idag samt om vi, då vi ändå konsumerar, kunde ställa om och anpassa oss till att köpa sådant som kan produceras närmare där vi bor. Fartygsindustrin har visserligen en viss potential att ställa om till mer hållbar drift liksom en del projekt igång för att åstadkomma detta. Dock måste ju de fossila utsläppen nu minska så pass snabbt att minskad transport torde vara en rimlig del av lösningen. Med det sagt är mitt önskescenario att antalet lastfartyg kan minska, vilket skulle medföra att även passagerarhytterna blev färre. Om alla som standard gjorde som jag genom att alltid resa med lastfartyg istället för att flyga över haven så skulle det istället finnas incitament för att öka antalet lastfartyg. Kanske skulle det även tillkomma fler fartyg med syftet att enbart ta passagerare och dessa är inte alls lika effektiva som lastfartygen vad gäller koldioxid per enhet vikt och kilometer (kryssningsfartyg och färjor är som bekant idag lika stora eller till och med värre utsläppare än flyget).

Därför har jag kommit till ståndpunkten att den här typen av resa visserligen är det enda sättet förutom segling som jag kan rättfärdiga för mig själv om jag vill turista på andra sidan oceanerna. Dock enbart vid sällsynta tillfällen. Har resan ett annat, mer ”nödvändigt” syfte kanske kvoten av överfarter kan ökas. Min egen kvot av resor med fraktfartyg anser jag vara fylld vad gäller turism och som sagt hade jag inte korsat Atlanten nu om jag inte hade ett annat syfte med resan. Jag inser att detta kan innebära att jag, då jag reser tillbaka till Europa, aldrig mer kommer resa till ställen som Amerika eller Australien. Det känns på samma gång ledsamt och skönt. Framförallt känns det dock väldigt rimligt.

Ledsamt eftersom jag under mina resor skaffat mig vänner runt om i världen som nu blir svåra att träffa samt att jag inte kommer återse platser som jag kommit att tycka om eller som betytt mycket för mig. Skönt eftersom jag slipper spendera stora pengar och mycket tid borta från nära och kära. Istället kan ska jag innerligt uppskatta allt det där jag alltid haft nära, gällande både resor och annat, men inte lärde mig uppskatta tillräckligt innan jag reste iväg. Rimligt är det eftersom en enda returresa med flyg så kort som mellan Sverige och södra Europa kostar all den koldioxid som en person kan släppa ut på ett helt år om vi ska leva hållbart. Och det ska vi ju, om vi nu ska se till att nästkommande generationer har bra chanser att bygga drägliga liv på planeten.

Under den här senaste resan har jag även reflekterat över rimlighet utifrån att det är rimligt att semestra närmare hemma med tanke på vad du faktiskt ser och upplever. Istället för att fråga mig hur långt vi kan ta oss utan flyg börjar jag alltmer undra hur långt vi behöver ta oss överhuvudtaget. Jag kan ta ett exempel från det jag upplever just nu, på min resa söderut genom Patagonien. Här har jag har träffat massvis av trevliga resenärer. De flesta som inte är från närområdet i Argentina eller Chile är från Europa eller Nordamerika. Alla här för att uppleva alpina landskap, fjordar samt fina vandringsleder genom skog- och mark. Gott så! Det är bara det att… Allt detta finns ju så mycket närmare för alla dessa människor. Från nästan varsomhelst i Europa kan vi ju på mindre än två dygn ta oss till samma typ av landskap. Varför är det då så många som väljer att spendera tid och pengar på att åka halva jordklotet för att göra detta? Är en spetsig bergstopp ett bättre utflyktsmål bara för att den formats i Argentina och inte i Österrike. Är krökningen av en fjord mer spektakulär i Chile än i Norge?

Jag tror tyvärr att det har mycket att göra med status. Självklart spelar nyfikenhet in och ibland en vilja att lära sig något på platsen. Dock märks det av, när jag talar med såväl med resenärer jag möter på resande fot som med folk hemma, att det är häftigare att nämna de platser som besökts längre bort. Även när det mer eller mindre handlar om exakt likadana upplevelser. Skidor i Rocky Mountains istället för Alperna, surfing i Australien istället för Portugal, vandring i patagoniska fjällen istället för i de svenska. Förmodligen har jag även själv bidragit till resandet som statusmarkör. Inte minst genom aktivitet på sociala medier. Kanske gör jag det även nu och jag är ibland ängslig över att jag kanske endast uppmuntrar till långväga resande. Min förhoppning är dock verkligen något annat än att uppmuntra till resandet i sig. Numera är mitt syfte med att posta bilder från avlägsna platser nämligen inte att visa upp att jag är där och hur härligt det här med resande är. Målet är snarare att visa hur jag kommit dit jag är. Med andra ord vill jag visa på att det faktiskt är möjligt att ta sig väldigt långt även utan flyg. Och eftersom det är möjligt att åka långt, ja då är det verkligen möjligt att göra mer vardagliga resor utan flyg. Såsom semesterresor runt om i Europa eller till och med till norra Afrika och närmre Asien. Jag hoppas att även den studieresa jag nu gör kan fylla detta syfte.

I skrivande stund närmar jag mig alltmer så långt söderut en kan komma i världen innan det inte går att komma längre utan flyg eller de i stort sett lika klimatskadliga kryssningsfartyg som för turister till Antarktis. Tills nu har jag tagit mig från Stockholm till Punta Arenas i sydligaste delarna av Chile. Transportsätten för att komma hit kan i stort delas in i tre delar. Tåg genom Europa till Hamburg. Därifrån nämnda fraktfartyg till Rio de Janeiro och slutligen buss söderut på kontinenten här. Utöver fraktfartyget är det ingenting som är särskilt ovanligt eller komplicerat med denna resväg. Många nyttjar trots allt tåg inom Europa och när de väl är på plats i Sydamerika så tar sig även övriga backpackers och resenärer runt en hel del längs marken. Detsamma gäller för dem som reser till Sydostasien, Australien eller den del av världen det nu må handla om. Egentligen är det mest vägen till en viss region som skiljer sig åt för mig jämfört med övriga som är ute på resor under en längre tid. Från det att vi väl är på plats i regionen vi vill resa runt i så är vi många som gör detta på liknande sätt som jag.

Med detta vill jag säga att steget faktiskt inte är så långt som det kan tyckas. Visst inser jag att sådana här långresor inte är något som vi kan företa oss särskilt ofta men det är heller inte varje år som de långtidsresenärer jag möter gör sina drömresor. Det handlar, bland annat, om ungdomar som tar ett friår efter examen, nyblivna pensionärer som nu ser sin chans samt om folk i mitten av sina liv som slutar sina jobb och pausar sina karriärer. De flesta långtidsresenärer har hittat något eller några få enstaka tillfällen för dessa resor. Då tänker jag att vi vid dessa få tillfällen kan kosta på oss att verkligen göra själva resan till en del av målet. För om en ändå planerat in sin stora drömresa på säg mellan ett halvår och ett år, så som många faktiskt gör, så kan en använda en del av den tiden för själva resan. Något jag verkligen skulle rekommendera, oaktat det faktum att det är det enda sättet att undvika det alltför klimatbelastande flyget.

För om det är något jag insett alltmer under mina resor utan flyg så är det hur otroligt mycket mer jag får ut av det än när jag flyger. Visst kan en hävda att flyget är tidseffektivt. Då avses dock endast effektivitet i att ta sig på kort tid från punkt A till B. Själva kvalitén på upplevelsen förbises helt. Att ta sig landvägen mellan sina målpunkter gör resan till ett väldigt effektivt sätt att uppleva men också förstå världen. Jag brukar främst framhålla tre aspekter. För det första får vi se mycket mer av den del av världen vi reser igenom. För det andra lär vi oss mer om detta område. För det tredje får vi chansen till betydligt fler intressanta möten, såväl med lokalinvånare som med andra resenärer och resepersonal. Om flyget på något magiskt sätt blev hållbart idag så skulle jag ändå föredra detta sätt att resa på!

För resa med fraktfartyg gäller dessa aspekter av uppenbara skäl inte riktigt på samma sätt. Däremot måste jag säga att dessa resor varit de mest rofyllda jag företagit mig. Ombord behöver en knappt tänka på något alls under hela vistelsen. Mat serveras och tillgänglighet finns till sådant som träningsrum, böcker, spel, filmer och solstolar samt till ens egna hytt med fullt utrustat badrum, säng, garderob och skrivbord. Personalen märks knappt av under dagarna då de är utspridda för diverse arbetssysslor och övriga passagerare är få eller inga. Från mitt perspektiv råder därför ett ständigt lugn som förstärks av den sakteliga färden genom havslandskapen. Under tiden ombord skänks en verkligen en sällsynt chans till att såväl jobba med sina tankar som att bara låta dem vara och istället inta ett slags meditativt tillstånd. Själv har jag under min tid ombord reflekterat mycket över både mig själv och annat samt ibland bara varit, låtit dagarna gå och låtit mig upptas av ingenting eller av de enkla sysslor som där finns.

Generellt sett väcker dessa resor över land och hav många tankar och känslor hos mig. Eftersom min främsta anledning till att resa på detta sätt alltjämt är viljan att resa mer hållbart så funderar jag ofta särskilt kring den miljöförändring jag ser längs vägen. Den som antingen är en del av anledningen eller en konsekvens av de klimatförändringar som nu sker. För detta är också något en får se och lära sig mer om genom att inte bara flyga förbi alla problem. Från fönstren av olika bussar har jag under den här resan hittills fått se sådant som enorma avskogningsarealer och tecken på ökenspridning i Brasilien samt uttorkade floder i Argentina. Från förra årets resa kan nämnas passager genom palmoljeplantager i Malaysia som tog timmar samt översvämmade odlingsmarker i Kambodja och Myanmar. Från buss- och tågfönstren får en se hur vår ohållbara konsumtion av flyg och annat förtär världen vi lever i. Ironiskt nog missas detta lätt när en flyger.

Förmodligen och förhoppningsvis hade fler förstått att vi måste hålla oss på jorden om de hade gjort just det när de reser. För då hade de sett vad jorden håller på att bli och lättare accepterat tanken att njuta av allt det goda vi faktiskt har inom hållbart reseavstånd. Någon enstaka gång kan det kanske gå att ta sig längre men för det mesta får vi istället ta chansen att resa mer på närmre håll. Där finns garanterat en massa nytt att upptäcka. Särskilt då en inte hoppar mellan punkt A och B utan istället reser med tåg eller buss för att även se sådant som ligger däremellan.


Carl Hamnesjö

söndag 23 december 2018

EN AV 100 000: MARIT BERGMAN

Artisten Marit Bergman har redan haft ett flygfritt år och är nu redo att ta sig an ännu ett. Hon tror att vi är på väg att uppnå den kritiska massa som behövs för att skapa nya normer och kollektivt vända samhället. ”Istället för att bara stanna vid ångesten försöker jag på något vis visualisera rubrikerna om fyra år. När de första rubrikerna kommer som säger att ’vi har lyckats vända det’.”
Marit Bergman berättar att hon, som så många andra, varit medveten om att flyget innebär mycket stora utsläpp. Hon har därför undvikit en och annan nöjesresa med flyg, men det var inte förrän hon gjorde en uträkning av sina klimatutsläpp som hon verkligen insåg hur stor skillnad det gör att avstå från att flyga.
”Jag gjorde en klimatkoll på nätet och då stod jag mig ganska bra. Jag har ingen bil, jag äter inte kött, köper inte jättemycket nytt, bor i lägenhet i ett Svanen-märkt hus och allt det där. Flyger jag inte så klarar jag mig, men lägger jag till en flygresa då är det ju kört.”
Det senaste året har Marit varit gravid och haft en liten bebis. Enda gången hon behövt fundera över om hon skulle välja flyg eller tåg var när hon skulle till Piteå för att hålla en föreläsning. Hon bestämde sig för tåget.
”Det blev ju såklart lite krångligare men det gick det med. Så då hade jag redan klarat ett flygfritt år. Jag tänkte lägga upp en post om det bara för att fira mitt första flygfria år som vuxen. Men sedan började jag fundera på om jag ska våga lova att inte flyga nästa år också och kom fram till att ’ja, men det är klart som fan, det är bara ett år’. Men sedan kanske det blir ett år till och ett år till och ett år till.”
En annan händelse som påverkat Marit i hennes beslut var när hon i somras satt på en buss på väg till Göteborg med sin nyfödda bebis i famnen. Genom fönstret såg hon att det var ett fint, dimmigt ljus ute.
”’Åh vad fint det är’, tänkte jag. Sedan började jag känna brandlukten. Det blev som en krock mellan att sitta med det här varma lilla knytet i famnen, som man har gett ett liv för att hon ska få en framtid, och samtidigt känna den omedelbara effekten av det vi håller på med. Det blev ett uppenbarelsemoment för mig.”
Marit tycker att Greta Thunberg uttrycker sig så bra när hon säger ”ni säger att ni älskar era barn men ni gör ert bästa för att förstöra deras framtid”.
”Men det gäller ju att få till den där förståelsen mellan sitt eget handlande och det stora hela, och det är svårt när man bara är en person, tänker jag. Det är ju så himla lätt att tänka att det inte spelar någon roll vad just jag gör. Men när det gäller flyget blir ju sänkningen som en person kan göra faktiskt ganska enorm. Det blir ju också en ganska lätt livsstilsförändring att göra. Det är bara att strunta i att boka den resan.”
Har du tänkt på klimatet länge?
”Jag läste Mark Lynas bok (Sex grader: vår framtid på en varmare jord) när den kom (2008), och det var väl början till min personliga klimatångest på något vis. En annan bok som påverkat mig mycket är en bok om turism (Välkommen till Paradiset: reportage om turistindustrin) av Jenny Dielemans. Det var också en sådan bok som fick mig att verkligen tänka till. Sedan är det inte förrän nu som den insikten verkligen har sjunkit in, men det var de böckerna som fick mig att undvika slentrianflygandet.”
Marit berättar att hon tidigare försökt blunda för klimatet eftersom det är så tungt att ta in. Att en del av henne önskat att det ska visa sig att klimatförnekarna har rätt. Nu har hon slutat blunda, men försöker istället visualisera en positiv framtid.
”Istället för att bara stanna vid ångesten försöker jag på något vis visualisera rubrikerna om fyra år. När de första rubrikerna kommer som säger att ’vi har lyckats vända det’. Det är något i en som tidigare har tänkt att det är omöjligt - det ekonomiska systemet vilar på konsumtion, vilket är hela roten till att det här inte funkar. Men på något vis känns det som att vi är på väg att uppnå den kritiska massan som behövs för att samhället kollektivt ska kunna vända och skapa en ny norm och nya beslut som kommer att kännas självklara.”
Marit menar att normer har förändrats förut, om än kanske inte så snabbt som krävs nu. Men med tanke på att vi idag har möjlighet att nå ut snabbt genom Internet känner hon sig ändå hoppfull. Marit tror att om tillräckligt många fattar den här typen av beslut och går ut med dem offentligt kommer även politikerna att agera.
”Skapar man en rörelse som klart och tydligt visar att ’ni kommer inte att kunna sitta kvar vid makten nästa val om ni inte skärper er med det här’ så är det klart att de kommer att ändra sina beslut då med.”
Hur kommer det att påverka dig att välja bort flyget under ett år?
”Jag har sedan länge inte flugit inrikes, förutom när jag har haft jobb långt upp i norr. När jag rest till Piteå och norrut har jag flugit. Men i år när jag skulle dit tog jag ju nattåget och det gick bra. Jag har någon gång i ett svagt ögonblick lovat mitt stora barn att vi ska åka på solsemester någon gång, så det kommer ju att vara en grej vi kommer att behöva prata om. Men då tänker jag att han kommer att vara skitnöjd med att åka till Öland.”
Marit berättar att hon funderat mycket över flyget och har fått en annan syn på resande. Hon tror att den eventuella glädjen hon skulle få ut av en flygresa skulle ätas upp av ångesten kring den.
”Min nya dröm har blivit att, när barnen är stora och har flyttat hemifrån, göra en Jordenruntresa med tåg och eventuellt någon båt. Jag hörde något reportage om att de håller på med någon ny teknik för båttrafik där man kommer att kunna använda sig av vindkraft på något sätt. Så min tanke på att någon gång kunna resa långt och till en plats man inte varit på tidigare behöver inte vara helt nedlagd, det är bara att man måste göra det på något annat sätt.”
Hur känner du inför att ha fattat beslutet att ta ett flygfritt år?
”Det känns jätteskönt! Det känns väldigt positivt. Jag ligger ju fortfarande vaken på nätterna och undrar hur fan det ska gå med klimatet, men det känns som att man gör någonting. Just för att flyget släpper ut så mycket blir det en sådan tydlig effekt. Så den här maktlösheten jag har känt är på väg att försvinna lite. Jag känner också att även om jag kanske inte är jordens största influencer, så har jag ändå en skara människor som följer det jag gör, och de som följer mig är ofta vuxna människor vars beslut har vikt.”
Marit menar att även den som inte har en massa följare på Instagram eller en stor publik har stora möjligheter att påverka andra.
”Jag har en kompis, en ung tjej som är 18 år, som nyligen postade att hon inte skulle flyga någonsin mer i sitt liv om inga tekniska lösningar kommer. Då sätter hon frön i människor omkring sig. Hennes familj vill ju hennes framtids väl och då börjar ju såklart de också att fundera.”
Hur ska du göra för att påverka fler till att ta ett Flygfritt 2019?
”Jag håller på och filar på en text som jag ska publicera. Sedan engagerar jag mig i en grupp som heter Music for future. Där pågår just nu diskussioner om flyget, och fler och fler säger att ’ett år ska man väl klara’. Om man tänker att man aldrig mer ska flyga får nog många lite panik, men om man tänker ett år i taget tror jag det blir lättare för folk.”

Maja Rosén
Vi håller oss på jorden

söndag 16 december 2018

HUR DINA SAMTAL KAN VÄCKA KLIMATENGAGEMANG

Vad gör att vissa konversationer ökar intresset för klimatet, samtidigt som andra slutar innan de knappt har börjat? Hur kan dina samtal väcka klimatengagemang samtidigt som du lär dig nya saker? Ett givande samtal med några studenter fick Samuel Plumppu att fundera. Läs hans tankar om samtalet. 


Häromdagen hade jag ett riktigt djupt och intressant samtal med tre studenter. Två av dem verkade inte ha tänkt så mycket på klimatet innan, men blev väldigt engagerade under samtalet. Vi pratade nästan en och en halv timme.

Jag började med att berätta att jag bestämt mig för att ta studieuppehåll för att engagera mig för klimatet på heltid. Fick givetvis frågan "varför då?" och berättade varför kommande åren är avgörande för vår framtid. Att FN:s generalsekreterare och världens klimatforskare är extremt tydliga med att vi står inför den största utmaningen i mänsklighetens historia.

Men jag berättade också att vi under de kommande åren har goda chanser att hantera krisen. Att jag hittat lovande initiativ som Vi håller oss på jorden och Klimatklubben. Att jag ser en folkrörelse ta form som mycket väl kan utvecklas till vår tids medborgarrättsrörelse eller demokratirörelse. En rörelse som skapar stora förändringar.

Problemet är bara att möjligheten att undvika katastrofala klimatförändringar endast finns i något år till. Och jag har minst fem år kvar av min utbildning.

Därför kan jag som student inte längre investera min tid i att studera för en framtid som kanske inte finns. Istället engagerar jag mig tillsammans med andra redan idag. För klimatkrisen kommer uppenbarligen inte lösa sig själv.

Det är dags att prioritera vår tid väldigt noga under dessa avgörande år. Dags att skapa den breda folkrörelse som krävs om vi vill ha en hållbar framtid.

Men framförallt är det dags att ta chansen medan vi fortfarande har den. Chansen att investera vår tid för att skapa en så bra framtid som möjligt.

Jag har länge sett mina studier som den bästa investering jag kan göra. Tills nu.

För varför ska jag investera min tid alls, om jag inte väljer det bästa alternativet som ger en så bra framtid som möjligt?

Det blev tyst.

Vi funderade en stund och lät allt sjunka in.

Efter det försökte jag lyssna och ställa motfrågor. Vi fortsatte med ett långt, djupt samtal om framtidstro, gemenskap och hur vi kan hitta hopp genom att agera tillsammans och försöka göra något åt allt som trots alla larmrapporter går åt fel håll.

Så hur gör vi? Enkelt.

Vi engagerar oss. Vi organiserar oss. Det är så all förändring sker.

Vad tar jag med mig från samtalet?

Nyckeln var att lyssna ordentligt och utforska de perspektiv som andra lyfte. Jag hade lätt kunnat fortsätta berätta i flera timmar. Istället försökte jag fråga.

För hur skulle studenterna hantera en akut krissituation som t.ex. ett krig? Skulle de släppa mindre viktiga saker och göra allt de kunde för att få en bättre framtid? Och vad tänkte de om parallellen till den akuta klimatkris som faktiskt pågår omkring oss här och nu? Jag hoppas det väckte en tanke.

Det här samtalet utvecklades till ett av de mest intressanta jag någonsin haft. Trots att vi hade olika syn på klimatengagemang så kunde vi hitta mycket gemensamt. Dessutom lär man sig mycket genom att lyssna och försöka ställa bra motfrågor.

Jag har mycket kvar att lära mig om samtal. Det är så lätt att råka föreläsa istället för att diskutera. Men insikten är en början.

Långa föreläsningar fungerar sällan för att engagera. Om du inte har en riktigt gripande berättelse är det mycket bättre att lyssna och försöka förstå de du pratar med. Att hitta kopplingar till deras intressen. Att föra en dialog istället för en monolog.

Helt enkelt: Samtal engagerar. Inte föreläsningar.

Lycka till med dina egna samtal om klimatet!

Fråga gärna om du undrar något :)


Samuel Plumppu
Vi håller oss på jorden

onsdag 12 december 2018

TVÅ AV 100 000: ANNICA OCH MAGNUS LAGSTRÖM

Annica och Magnus Lagström har som många andra haft kunskap om klimatkrisen länge, men det var inte förrän i år som de kom till verklig insikt. ”Man kan ha hört fakta i massor med år, men så länge du inte internaliserar det i dig själv, så biter det liksom inte”, säger Annica.

Den här intervjun betyder extra mycket för mig, eftersom Annica och Magnus är mina närmaste grannar och några av de trevligaste och mest omtänksamma människorna jag känner. I januari bad de min familj passa deras katt under två veckor eftersom de skulle resa till Vietnam. Jag hade gett mig själv ett nyårslöfte om att våga vara socialt obekväm och fråga människor om de inte är oroliga för klimatet när de berättar om sina resor, så jag tog mod till mig och pratade med Magnus om det. Det blev ett bra samtal, han tog inte illa upp utan sa att det fick honom att tänka till. Kort efter det startade jag och en annan nära granne kampanjen Flygfritt 2019. Sedan dess har jag pratat om den då och då med Magnus och Annica men jag trodde inte att de tänkte anmäla sig. Så för en månad sedan kom Annica och knackade på och berättade att hon anmält sig, och några dagar senare berättade Magnus att han gjort samma sak. Att de anmält sig är det absolut bästa som hänt mig under mitt arbete med Flygfritt 2019. Det är för mig ett bevis på att jag har rätt i min övertygelse om att det inte är så att människor flyger för att de inte bryr sig, utan att de flesta är beredda att anstränga sig för att rädda klimatet om de bara kommer igång. Det finns forskning som visar att vi människor påverkas mer av våra grannar gör än av fakta om vad som är hållbart och det har ju visat sig stämma i vårt fall.

Annica och Magnus menar att de, liksom de flesta, förstås känt till klimathotet, men att de tidigare inte riktigt tagit det till sig.

”Man kan ha hört fakta i massor med år, men så länge du inte internaliserar det i dig själv, så biter det liksom inte. För min del tror jag dels att dina kommentarer i början av året har legat och skavt, dels kom rapporten i höstas som sa att vi bara har några år på oss att vända utvecklingen. De sakerna i kombination fick mig att tänka om. Jag tror att man påverkas av dem man tycker om, eller människor som berör. När du till exempel pratar om dina barn, och säger att det är för deras framtid, då blir man berörd”, säger Annica. 

”Jag har lärt mig en sak i terapisammanhang, och det är att man får bättre tänk hos människor genom att inte komma med svaren, utan att istället ställa frågorna. Det var precis det du gjorde .’Vet du hur mycket du släpper ut när du flyger till Vietnam?’ sa du till mig. Jag kände mig inte skamfylld eller så, men jag började fundera på det”, säger Magnus.

Annica menar att när insikten väl trillat ner, och kunskapen blivit ett med en själv, finns ingen återvändo. Även Magnus har märkt att hela hans sätt att tänka har förändrats. 

”Jag fick en liten avhyvling av min dotter i förrgår. Hon sa ’men pappa sluta nu, du kan inte snåla på allt’, när jag ifrågasatte om vi verkligen ska ha julskinka och julgran i år. Man brukar ju vara mer radikal än ens föräldrar men i vårt fall är det tvärtom. Jag känner mig lite stolt över det”, säger Magnus. 

Hur känner ni nu sedan ni fått den här insikten? 

”Det är lite som att ha gjort slut på ett dåligt förhållande. Man har vetat att ’det här håller inte, det är inget bra’. När man sedan äntligen tar sig för att göra slut känns det ganska befriande. Egentligen har jag haft den här kunskapen i många år, men den har inte gått in. Min son skrev ett skolarbete om det här i åttan eller nian, och jag minns ett exempel om en kokande groda. Jag har väl suttit långsamt i den här kastrullen. Nu när jag väl kommit till insikt går det inte att fortsätta. Nu skulle det kännas själviskt att tänka att ’nu är jag snart pensionär och då vill jag ut och resa’. Om det inte håller blir det ju väldigt egoistiskt”, säger Annica. 

Vad fick dig Magnus att anmäla dig till kampanjen Flygfritt 2019? 

”Det var nog Annica som gick steget före. ’Nu har jag skrivit på sa hon, nu jäklar har vi flugit upp vår kvot’. Jag trodde inte att jag skulle kunna omvända henne, eftersom Annica i alla år pratat om hur vi ska resa jorden runt när vi blir pensionärer. Men istället gick hon före och sa att vi flugit klart.” 

Önskar ni att ni inte hade fått den här insikten? 

”Nej, jag tycker att det var på tiden. Jag ångrar det inte alls. Det är befriande. Nu får jag tänka om, jag får tänka på ett annat sätt. Det här är en form av existentiellt vägskäl. Jag tror du sa i någon intervju att ’jag måste kunna se mina barn i ögonen när de är vuxna och säga att jag gjorde vad jag kunde’, och det känns väldigt sant. Sedan kanske man inte kan göra allt, men det man kan göra har man en skyldighet att göra, rent moraliskt”, säger Annica. 

Magnus tycker också att det bara känns bra att tänka på det här sättet. Han har alltid sympatiserat med radikal politik som vill dela lika på resurserna. ”Jag tänker mycket i termer av modern imperialism. Att det går att gå in på Dressman och köpa billiga jeans beror på att de är producerade i ett utvecklingsland med undermåliga fackliga villkor och löner. Jag skulle hellre betala fyra gånger mer om jag visste att de var schysst producerade.”

Vill påverka andra

Annica försöker numera påverka andra att tänka om. Hon ska bland annat bjuda hem ett gäng vänner på ”klimatsoppa” och bjuda in mig till att prata om flyg och klimat. Hon berättar att hon numera tänker annorlunda när hon ser vänners och släktingars semesterbilder på Facebook. ”’Ska jag trycka på gillaknappen, eller ska jag trycka på en grinig gubbe’? Men det kan man ju inte göra. Jag tror inte att man vinner någons insikter eller förståelse genom att klippa till dem, utan jag tror att rätt sätt är att odla ett litet skav. Jag utgår från mig själv och det kan få andra att tänka till.”

Även Magnus vill påverka andra och pratar om klimatet så fort det ges tillfälle. ”En del tar sig en funderare, medan andra menar att det handlar om klimatångest. Men jag tror att det sätter sig en tanke. Även om de inte svarar ja direkt, planterar man ett frö, det är bra att ställa frågan.”

Och det håller jag förstås med om. Jag är övertygad om att det viktigaste vi kan göra för klimatet är att agera. Att visa att en förändring är möjlig och att våga prata om det med andra. Jag tror att vi befinner oss i början av ett kollektivt uppvaknande och vi kan alla hjälpas åt att påskynda den processen. För min del har det inte lett till grannosämja, snarare står jag mina grannar närmre än någonsin.


Maja Rosén
Vi håller oss på jorden

måndag 10 december 2018

DET ULTIMATA NYÅRSLÖFTET

Häromdagen sa någon till mig att ”nu kommer vi ju inte hinna lyckas nå målet på 100 000 anmälda”. Jag svarade förstås att det kommer vi visst! Men för att lyckas med det måste vi TRO att vi kommer att göra det, eftersom det är då vi kommer att AGERA på ett sätt som gör att vi lyckas. Så nu vill jag be er alla att visualisera hur vi strax före tolvslaget får in den hundratusende anmälan. Och så sätter vi igång och ser till att det blir så.

Den senaste tiden har Flygfritt 2019 uppmärksammats av media från England, Skottland, Holland, Tyskland, Danmark, Israel, Belgien, Frankrike och Spanien. Det finns alltså ett stort internationellt intresse och därmed en enorm potential för oss svenskar att påverka omvärlden. Lyckas vi nå målet på 100 000 anmälda kommer vi att påverka såväl Sveriges befolkning som människor i andra länder. Att anmäla sig till Flygfritt 2019 är därmed det perfekta nyårslöftet för den som vill göra en stor klimatinsats.

Jag är övertygad om att det finns långt fler än 100 000 svenskar som vore villiga att ta ett flygfritt år. Men många behöver nås av ett budskap flera gånger innan de bestämmer sig, och de behöver även uppmanas att faktiskt anmäla sig. Vi har sett att antalet anmälda legat ganska konstant på runt 10 % av de som bjudits in till evenemanget Flygfritt 2019. Så bjud in ALLA dina Facebookvänner till Flygfritt 2019 och dela evenemanget igen, och igen och igen. Dela det på din tidslinje, i privata meddelanden, i kommentarsfält och i Facebook-grupper du är med i. Skriv även om kampanjen i andra sociala medier, ring upp vänner och släktingar, och uppmana varenda människa ni möter att anmäla sig. För den som inte har Facebook går det utmärkt att anmäla sig här på hemsidan. På hemsidan kan du även anmäla eventuella barn.

Nu ser vi till att fixa det här tillsammans!