fredag 4 januari 2019

REFLEKTIONER FRÅN EN FLYGFRI LÅNGRESENÄR

Carl Hamnesjö håller sig på jorden tillsammans med pingviner
vid Parque Pingüino Rey, Chile.
Hur långt kan vi ta oss utan att flyga? Förra året började jag undersöka detta då jag bestämde mig för att helt skippa flyget under den långa backpacker-resa jag länge drömt om. Det slutade med 10 månader jorden runt, på land och över hav. Under resan tänkte jag länge att det skulle bli min sista långresa. Det tar trots allt tid att resa långt utan flyg och det finns ju så det räcker med ställen att besöka närmare hemma. Nu är jag trots detta ute på ännu en flygfri resa till andra sidan jorden och alltmedan jag ser landskapen svepa förbi utanför bussfönstren väcks många tankar och känslor kring det här med ett mer hållbart resande…

Den resan jag gör nu har, via fraktfartyg, tagit mig till Sydamerika. Det är en resa jag inte skulle ha gett mig ut på om jag inte haft ett annat syfte utöver själva resan. Medan jag åker runt utför jag en liten antropologisk studie i samarbete med det universitet vid vilket jag nyligen tog min masterexamen i mänskliga rättigheter. Vore det inte för detta syfte hade jag inte åkt överhuvudtaget. För även om de utsläpp jag personligen ger upphov till genom att åka med lastfartyg över Atlanten är försvinnande små utifrån ett konsumtionsperspektiv (15 gram CO2 per transporterat ton och kilometer att jämföra med flygets 500 g CO2/ton/km) så bygger ju själva möjligheten att kunna åka med på att varor ska transporteras med hjälp av fossila bränslen.

Jag tänker att det optimalt inte skulle behövas så mycket transporter över haven om vi inte konsumerade så otroligt mycket och ohållbart som vi gör idag samt om vi, då vi ändå konsumerar, kunde ställa om och anpassa oss till att köpa sådant som kan produceras närmare där vi bor. Fartygsindustrin har visserligen en viss potential att ställa om till mer hållbar drift liksom en del projekt igång för att åstadkomma detta. Dock måste ju de fossila utsläppen nu minska så pass snabbt att minskad transport torde vara en rimlig del av lösningen. Med det sagt är mitt önskescenario att antalet lastfartyg kan minska, vilket skulle medföra att även passagerarhytterna blev färre. Om alla som standard gjorde som jag genom att alltid resa med lastfartyg istället för att flyga över haven så skulle det istället finnas incitament för att öka antalet lastfartyg. Kanske skulle det även tillkomma fler fartyg med syftet att enbart ta passagerare och dessa är inte alls lika effektiva som lastfartygen vad gäller koldioxid per enhet vikt och kilometer (kryssningsfartyg och färjor är som bekant idag lika stora eller till och med värre utsläppare än flyget).

Därför har jag kommit till ståndpunkten att den här typen av resa visserligen är det enda sättet förutom segling som jag kan rättfärdiga för mig själv om jag vill turista på andra sidan oceanerna. Dock enbart vid sällsynta tillfällen. Har resan ett annat, mer ”nödvändigt” syfte kanske kvoten av överfarter kan ökas. Min egen kvot av resor med fraktfartyg anser jag vara fylld vad gäller turism och som sagt hade jag inte korsat Atlanten nu om jag inte hade ett annat syfte med resan. Jag inser att detta kan innebära att jag, då jag reser tillbaka till Europa, aldrig mer kommer resa till ställen som Amerika eller Australien. Det känns på samma gång ledsamt och skönt. Framförallt känns det dock väldigt rimligt.

Ledsamt eftersom jag under mina resor skaffat mig vänner runt om i världen som nu blir svåra att träffa samt att jag inte kommer återse platser som jag kommit att tycka om eller som betytt mycket för mig. Skönt eftersom jag slipper spendera stora pengar och mycket tid borta från nära och kära. Istället kan ska jag innerligt uppskatta allt det där jag alltid haft nära, gällande både resor och annat, men inte lärde mig uppskatta tillräckligt innan jag reste iväg. Rimligt är det eftersom en enda returresa med flyg så kort som mellan Sverige och södra Europa kostar all den koldioxid som en person kan släppa ut på ett helt år om vi ska leva hållbart. Och det ska vi ju, om vi nu ska se till att nästkommande generationer har bra chanser att bygga drägliga liv på planeten.

Under den här senaste resan har jag även reflekterat över rimlighet utifrån att det är rimligt att semestra närmare hemma med tanke på vad du faktiskt ser och upplever. Istället för att fråga mig hur långt vi kan ta oss utan flyg börjar jag alltmer undra hur långt vi behöver ta oss överhuvudtaget. Jag kan ta ett exempel från det jag upplever just nu, på min resa söderut genom Patagonien. Här har jag har träffat massvis av trevliga resenärer. De flesta som inte är från närområdet i Argentina eller Chile är från Europa eller Nordamerika. Alla här för att uppleva alpina landskap, fjordar samt fina vandringsleder genom skog- och mark. Gott så! Det är bara det att… Allt detta finns ju så mycket närmare för alla dessa människor. Från nästan varsomhelst i Europa kan vi ju på mindre än två dygn ta oss till samma typ av landskap. Varför är det då så många som väljer att spendera tid och pengar på att åka halva jordklotet för att göra detta? Är en spetsig bergstopp ett bättre utflyktsmål bara för att den formats i Argentina och inte i Österrike. Är krökningen av en fjord mer spektakulär i Chile än i Norge?

Jag tror tyvärr att det har mycket att göra med status. Självklart spelar nyfikenhet in och ibland en vilja att lära sig något på platsen. Dock märks det av, när jag talar med såväl med resenärer jag möter på resande fot som med folk hemma, att det är häftigare att nämna de platser som besökts längre bort. Även när det mer eller mindre handlar om exakt likadana upplevelser. Skidor i Rocky Mountains istället för Alperna, surfing i Australien istället för Portugal, vandring i patagoniska fjällen istället för i de svenska. Förmodligen har jag även själv bidragit till resandet som statusmarkör. Inte minst genom aktivitet på sociala medier. Kanske gör jag det även nu och jag är ibland ängslig över att jag kanske endast uppmuntrar till långväga resande. Min förhoppning är dock verkligen något annat än att uppmuntra till resandet i sig. Numera är mitt syfte med att posta bilder från avlägsna platser nämligen inte att visa upp att jag är där och hur härligt det här med resande är. Målet är snarare att visa hur jag kommit dit jag är. Med andra ord vill jag visa på att det faktiskt är möjligt att ta sig väldigt långt även utan flyg. Och eftersom det är möjligt att åka långt, ja då är det verkligen möjligt att göra mer vardagliga resor utan flyg. Såsom semesterresor runt om i Europa eller till och med till norra Afrika och närmre Asien. Jag hoppas att även den studieresa jag nu gör kan fylla detta syfte.

I skrivande stund närmar jag mig alltmer så långt söderut en kan komma i världen innan det inte går att komma längre utan flyg eller de i stort sett lika klimatskadliga kryssningsfartyg som för turister till Antarktis. Tills nu har jag tagit mig från Stockholm till Punta Arenas i sydligaste delarna av Chile. Transportsätten för att komma hit kan i stort delas in i tre delar. Tåg genom Europa till Hamburg. Därifrån nämnda fraktfartyg till Rio de Janeiro och slutligen buss söderut på kontinenten här. Utöver fraktfartyget är det ingenting som är särskilt ovanligt eller komplicerat med denna resväg. Många nyttjar trots allt tåg inom Europa och när de väl är på plats i Sydamerika så tar sig även övriga backpackers och resenärer runt en hel del längs marken. Detsamma gäller för dem som reser till Sydostasien, Australien eller den del av världen det nu må handla om. Egentligen är det mest vägen till en viss region som skiljer sig åt för mig jämfört med övriga som är ute på resor under en längre tid. Från det att vi väl är på plats i regionen vi vill resa runt i så är vi många som gör detta på liknande sätt som jag.

Med detta vill jag säga att steget faktiskt inte är så långt som det kan tyckas. Visst inser jag att sådana här långresor inte är något som vi kan företa oss särskilt ofta men det är heller inte varje år som de långtidsresenärer jag möter gör sina drömresor. Det handlar, bland annat, om ungdomar som tar ett friår efter examen, nyblivna pensionärer som nu ser sin chans samt om folk i mitten av sina liv som slutar sina jobb och pausar sina karriärer. De flesta långtidsresenärer har hittat något eller några få enstaka tillfällen för dessa resor. Då tänker jag att vi vid dessa få tillfällen kan kosta på oss att verkligen göra själva resan till en del av målet. För om en ändå planerat in sin stora drömresa på säg mellan ett halvår och ett år, så som många faktiskt gör, så kan en använda en del av den tiden för själva resan. Något jag verkligen skulle rekommendera, oaktat det faktum att det är det enda sättet att undvika det alltför klimatbelastande flyget.

För om det är något jag insett alltmer under mina resor utan flyg så är det hur otroligt mycket mer jag får ut av det än när jag flyger. Visst kan en hävda att flyget är tidseffektivt. Då avses dock endast effektivitet i att ta sig på kort tid från punkt A till B. Själva kvalitén på upplevelsen förbises helt. Att ta sig landvägen mellan sina målpunkter gör resan till ett väldigt effektivt sätt att uppleva men också förstå världen. Jag brukar främst framhålla tre aspekter. För det första får vi se mycket mer av den del av världen vi reser igenom. För det andra lär vi oss mer om detta område. För det tredje får vi chansen till betydligt fler intressanta möten, såväl med lokalinvånare som med andra resenärer och resepersonal. Om flyget på något magiskt sätt blev hållbart idag så skulle jag ändå föredra detta sätt att resa på!

För resa med fraktfartyg gäller dessa aspekter av uppenbara skäl inte riktigt på samma sätt. Däremot måste jag säga att dessa resor varit de mest rofyllda jag företagit mig. Ombord behöver en knappt tänka på något alls under hela vistelsen. Mat serveras och tillgänglighet finns till sådant som träningsrum, böcker, spel, filmer och solstolar samt till ens egna hytt med fullt utrustat badrum, säng, garderob och skrivbord. Personalen märks knappt av under dagarna då de är utspridda för diverse arbetssysslor och övriga passagerare är få eller inga. Från mitt perspektiv råder därför ett ständigt lugn som förstärks av den sakteliga färden genom havslandskapen. Under tiden ombord skänks en verkligen en sällsynt chans till att såväl jobba med sina tankar som att bara låta dem vara och istället inta ett slags meditativt tillstånd. Själv har jag under min tid ombord reflekterat mycket över både mig själv och annat samt ibland bara varit, låtit dagarna gå och låtit mig upptas av ingenting eller av de enkla sysslor som där finns.

Generellt sett väcker dessa resor över land och hav många tankar och känslor hos mig. Eftersom min främsta anledning till att resa på detta sätt alltjämt är viljan att resa mer hållbart så funderar jag ofta särskilt kring den miljöförändring jag ser längs vägen. Den som antingen är en del av anledningen eller en konsekvens av de klimatförändringar som nu sker. För detta är också något en får se och lära sig mer om genom att inte bara flyga förbi alla problem. Från fönstren av olika bussar har jag under den här resan hittills fått se sådant som enorma avskogningsarealer och tecken på ökenspridning i Brasilien samt uttorkade floder i Argentina. Från förra årets resa kan nämnas passager genom palmoljeplantager i Malaysia som tog timmar samt översvämmade odlingsmarker i Kambodja och Myanmar. Från buss- och tågfönstren får en se hur vår ohållbara konsumtion av flyg och annat förtär världen vi lever i. Ironiskt nog missas detta lätt när en flyger.

Förmodligen och förhoppningsvis hade fler förstått att vi måste hålla oss på jorden om de hade gjort just det när de reser. För då hade de sett vad jorden håller på att bli och lättare accepterat tanken att njuta av allt det goda vi faktiskt har inom hållbart reseavstånd. Någon enstaka gång kan det kanske gå att ta sig längre men för det mesta får vi istället ta chansen att resa mer på närmre håll. Där finns garanterat en massa nytt att upptäcka. Särskilt då en inte hoppar mellan punkt A och B utan istället reser med tåg eller buss för att även se sådant som ligger däremellan.


Carl Hamnesjö

1 kommentar:

  1. Fantastiskt inpirerande berättelse för all medveten, progressiv ungdom som vill resa långt!

    SvaraRadera