onsdag 12 december 2018

TVÅ AV 100 000: ANNICA OCH MAGNUS LAGSTRÖM

Annica och Magnus Lagström har som många andra haft kunskap om klimatkrisen länge, men det var inte förrän i år som de kom till verklig insikt. ”Man kan ha hört fakta i massor med år, men så länge du inte internaliserar det i dig själv, så biter det liksom inte”, säger Annica.

Den här intervjun betyder extra mycket för mig, eftersom Annica och Magnus är mina närmaste grannar och några av de trevligaste och mest omtänksamma människorna jag känner. I januari bad de min familj passa deras katt under två veckor eftersom de skulle resa till Vietnam. Jag hade gett mig själv ett nyårslöfte om att våga vara socialt obekväm och fråga människor om de inte är oroliga för klimatet när de berättar om sina resor, så jag tog mod till mig och pratade med Magnus om det. Det blev ett bra samtal, han tog inte illa upp utan sa att det fick honom att tänka till. Kort efter det startade jag och en annan nära granne kampanjen Flygfritt 2019. Sedan dess har jag pratat om den då och då med Magnus och Annica men jag trodde inte att de tänkte anmäla sig. Så för en månad sedan kom Annica och knackade på och berättade att hon anmält sig, och några dagar senare berättade Magnus att han gjort samma sak. Att de anmält sig är det absolut bästa som hänt mig under mitt arbete med Flygfritt 2019. Det är för mig ett bevis på att jag har rätt i min övertygelse om att det inte är så att människor flyger för att de inte bryr sig, utan att de flesta är beredda att anstränga sig för att rädda klimatet om de bara kommer igång. Det finns forskning som visar att vi människor påverkas mer av våra grannar gör än av fakta om vad som är hållbart och det har ju visat sig stämma i vårt fall.

Annica och Magnus menar att de, liksom de flesta, förstås känt till klimathotet, men att de tidigare inte riktigt tagit det till sig.

”Man kan ha hört fakta i massor med år, men så länge du inte internaliserar det i dig själv, så biter det liksom inte. För min del tror jag dels att dina kommentarer i början av året har legat och skavt, dels kom rapporten i höstas som sa att vi bara har några år på oss att vända utvecklingen. De sakerna i kombination fick mig att tänka om. Jag tror att man påverkas av dem man tycker om, eller människor som berör. När du till exempel pratar om dina barn, och säger att det är för deras framtid, då blir man berörd”, säger Annica. 

”Jag har lärt mig en sak i terapisammanhang, och det är att man får bättre tänk hos människor genom att inte komma med svaren, utan att istället ställa frågorna. Det var precis det du gjorde .’Vet du hur mycket du släpper ut när du flyger till Vietnam?’ sa du till mig. Jag kände mig inte skamfylld eller så, men jag började fundera på det”, säger Magnus.

Annica menar att när insikten väl trillat ner, och kunskapen blivit ett med en själv, finns ingen återvändo. Även Magnus har märkt att hela hans sätt att tänka har förändrats. 

”Jag fick en liten avhyvling av min dotter i förrgår. Hon sa ’men pappa sluta nu, du kan inte snåla på allt’, när jag ifrågasatte om vi verkligen ska ha julskinka och julgran i år. Man brukar ju vara mer radikal än ens föräldrar men i vårt fall är det tvärtom. Jag känner mig lite stolt över det”, säger Magnus. 

Hur känner ni nu sedan ni fått den här insikten? 

”Det är lite som att ha gjort slut på ett dåligt förhållande. Man har vetat att ’det här håller inte, det är inget bra’. När man sedan äntligen tar sig för att göra slut känns det ganska befriande. Egentligen har jag haft den här kunskapen i många år, men den har inte gått in. Min son skrev ett skolarbete om det här i åttan eller nian, och jag minns ett exempel om en kokande groda. Jag har väl suttit långsamt i den här kastrullen. Nu när jag väl kommit till insikt går det inte att fortsätta. Nu skulle det kännas själviskt att tänka att ’nu är jag snart pensionär och då vill jag ut och resa’. Om det inte håller blir det ju väldigt egoistiskt”, säger Annica. 

Vad fick dig Magnus att anmäla dig till kampanjen Flygfritt 2019? 

”Det var nog Annica som gick steget före. ’Nu har jag skrivit på sa hon, nu jäklar har vi flugit upp vår kvot’. Jag trodde inte att jag skulle kunna omvända henne, eftersom Annica i alla år pratat om hur vi ska resa jorden runt när vi blir pensionärer. Men istället gick hon före och sa att vi flugit klart.” 

Önskar ni att ni inte hade fått den här insikten? 

”Nej, jag tycker att det var på tiden. Jag ångrar det inte alls. Det är befriande. Nu får jag tänka om, jag får tänka på ett annat sätt. Det här är en form av existentiellt vägskäl. Jag tror du sa i någon intervju att ’jag måste kunna se mina barn i ögonen när de är vuxna och säga att jag gjorde vad jag kunde’, och det känns väldigt sant. Sedan kanske man inte kan göra allt, men det man kan göra har man en skyldighet att göra, rent moraliskt”, säger Annica. 

Magnus tycker också att det bara känns bra att tänka på det här sättet. Han har alltid sympatiserat med radikal politik som vill dela lika på resurserna. ”Jag tänker mycket i termer av modern imperialism. Att det går att gå in på Dressman och köpa billiga jeans beror på att de är producerade i ett utvecklingsland med undermåliga fackliga villkor och löner. Jag skulle hellre betala fyra gånger mer om jag visste att de var schysst producerade.”

Vill påverka andra

Annica försöker numera påverka andra att tänka om. Hon ska bland annat bjuda hem ett gäng vänner på ”klimatsoppa” och bjuda in mig till att prata om flyg och klimat. Hon berättar att hon numera tänker annorlunda när hon ser vänners och släktingars semesterbilder på Facebook. ”’Ska jag trycka på gillaknappen, eller ska jag trycka på en grinig gubbe’? Men det kan man ju inte göra. Jag tror inte att man vinner någons insikter eller förståelse genom att klippa till dem, utan jag tror att rätt sätt är att odla ett litet skav. Jag utgår från mig själv och det kan få andra att tänka till.”

Även Magnus vill påverka andra och pratar om klimatet så fort det ges tillfälle. ”En del tar sig en funderare, medan andra menar att det handlar om klimatångest. Men jag tror att det sätter sig en tanke. Även om de inte svarar ja direkt, planterar man ett frö, det är bra att ställa frågan.”

Och det håller jag förstås med om. Jag är övertygad om att det viktigaste vi kan göra för klimatet är att agera. Att visa att en förändring är möjlig och att våga prata om det med andra. Jag tror att vi befinner oss i början av ett kollektivt uppvaknande och vi kan alla hjälpas åt att påskynda den processen. För min del har det inte lett till grannosämja, snarare står jag mina grannar närmre än någonsin.


Maja Rosén
Vi håller oss på jorden

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar