onsdag 24 oktober 2018

EN AV 100 000: JENS LILJESTRAND

Under en resa till Kenya blev det tydligt för Jens Liljestrand, biträdande kulturchef på Expressen, hur akut klimatkrisen är. ”Jag såg det med egna ögon. Men också det vansinniga i mitt eget agerande. Att spara pengar för att åka till en plats för att se hur förstörd den är, bland annat för att jag rest dit.”
Jens Liljestrand, biträdande kulturchef på Expressen, skrev i januari den uppmärksammade krönikan ”Jag är trött på att visa mitt barn en döende värld”. I den beskriver han en familjeresa till Kenya, en resa som kom att bli familjens sista flygsemester. Sedan Jens fattade beslutet att sluta flyga har hans klimatångest minskat.
”Jag är fortfarande oerhört orolig för klimatet men jag känner mindre ångest, eftersom ångesten också var kopplad till skam. Jag flög fast jag visste att jag inte borde. Det är en ångestfylld situation. Om du slutar göra något du vet är fel så mår du bättre. Jag har också insett hur mycket av mitt liv som kretsade kring flygresor.”
Jens tror att det är vanligt att flygresor spelar en viktig roll för många i hans ålder som har barn och en bra inkomst. ”Jag har en bostad, jag har en bil, jag har kläder och mat. Vad är nästa steg? Det är att du reser. Att man förverkligar sig själv med resor.”
Resan till Kenya ett uppvaknande
Jens berättar att han alltid varit en vän av miljön, ”så som man är lite till mans”. Han har varit medveten om klimatkollapsen de senaste tjugo åren och väldigt orolig de senaste tio åren.
”Under min resa till Kenya blev jag medveten på ett annat sätt. Klimatförändringarna drabbar u-länder mycket hårdare. Du märker av dem mer om du reser till sådana länder. Du ser torka, du ser döda korallrev. Du ser stränder där det brukade vara fullt med snäckor, men snäckorna är borta. Människorna som lever där ser förändringen tydligt år för år.”
I Sverige märker vi ännu inte av klimatförändringarnas konsekvenser, men i många länder kan en översvämning eller en torka förändra människors livssituation för alltid. I Kenya är klimatförändringarna väldigt påtagliga. Kilimanjaro brukade vara en snötäckt bergstopp men snön håller på att försvinna. Varje år smälter snön och blir en flod, av vilken miljontals människor är beroende, berättar Jens.
”Hur ska de klara sig om den försvinner? De tvättar sig, de fiskar, de dricker där. Det är allt de har, deras livssituation. Resan till Kenya gjorde mig mer medveten om hur akut det är. Jag såg det med egna ögon. Men också det vansinniga i mitt eget agerande. Att spara pengar för att åka till en plats för att se hur förstörd den är, bland annat för att jag rest dit.”
Hade du funderat över flygets klimatpåverkan innan den resan?
”Jag hade vänner som pratade mycket om klimatet och som slutat flyga för flera år sedan. Det var mer att jag inte ville tänka på det, det kändes så deppigt. ’Så farligt kan det inte vara liksom’. Men den här gången upplevde jag det som fysiskt obehagligt att flyga. Det kändes fel, som att äta hund. Man kan göra det, men man vet att det inte ska vara så. Att spärra in mig själv och hela familjen i det här trånga utrymmet där man mår dåligt och äter usel mat. För att komma fram till en döende värld.”
Hur känns det nu?
”Bra. Jättebra. Jag ska erkänna att jag rest otroligt mycket i mitt liv. Jag har rest mängder av gånger till USA, Australien, Sydostasien, Afrika och Sydeuropa. Jag har sett mycket av världen och känner inte att jag offrar så mycket. Många har ju en drömresa, men jag har ingen drömresa.”
För många är resor till avlägsna platser en form av självförverkligande, men den synen på resande behöver förändras menar Jens.
”Du förknippar ofta starka upplevelser med resor. Just det här avlägsna, att ’jag har bergsvandrat i Peru och det gav mig det här’ eller ’när jag såg operahuset i Sydney första gången då kände jag det här’. Det är inte ofta man säger att ’jag gick i skogen där jag bor och såg lingon’. Betydligt många fler längtar efter att se Frihetsgudinnan än Vasaskeppet i Stockholm. Det är en stark statusmarkör att resa men det tror jag vi kommer att se en förändring av.”
Jens menar att vi behöver hitta andra existentiella värden och inse att resande inte är målet med allting. Att det inte är det som gör livet komplett.
”Flygresor är ju dessutom otroligt dyra. Att åka med hela sin familj till Sydney, vilket jag har gjort, kostar ungefär 60 000 kronor. Det är en dyr investering. Som marknadsförs som ett sätt att bli lycklig på. Vi måste hitta andra värden i livet. Man får utforska livet på andra sätt. Men det är ju svårt att förverkliga sig själv. Det är väl därför resande blivit en standardgrej.”
Hade du anat innan hur stor din krönika skulle bli?
”Nej, det förvånade mig. Men det berodde också på att så många hängde på den. Många blev ju provocerade med och tyckte att det var medelklassångest. Men jag är inte säker på hur stor effekt den har haft.”
Jens tycker att det självklara synsättet på klimatkrisen borde vara att vi alla har ett gemensamt ansvar. Att vi behöver en kombination av mellanmänsklig solidaritet och politiska beslut. Det ena kan inte utesluta det andra.
”Vi måste ju börja i någon ände. Men jag är ingen expert. Jag är kulturjournalist och har bara skrivit om det här ur ett existentiellt perspektiv. Eftersom det är en så fruktansvärt hotfull och ödesdiger situation vi befinner oss i är det nästan omöjligt att veta hur man ska göra för att känslomässigt hantera den. Mitt svar på det är att fatta beslut i din vardag där du så långt som möjligt minskar dina egna utsläpp.  Det tror jag är den enda vägen till tröst. Till att känna mindre rädsla och skam.”
Hur har folk reagerat på ditt beslut? Har de tagit efter dig?
”Ja, absolut. Mitt beslut har inte att göra med någon sorts moralisk högfärd, att jag är bättre än andra. Jag tycker synd om de som flyger. Det måste vara jättejobbigt att hålla på med något som man vet förstör planeten. För mig är det en lättnad att inte ägna mig - och framför allt hela min ekonomi - åt ett beteende som förstör planeten. Det känns jätteskönt att inte hålla på med det. Kött är svårare eftersom jag tycker att det är jättegott. Jag försöker äta kött mer sällan och väljer ekologiskt och närproducerat. Det är jättesvårt, men jag försöker att gradvis hitta en bättre kosthållning. Men med resandet är det bara en bonus, plötsligt har man en massa pengar över.”
Hur går det att inte flyga?
”I somras åkte jag tåg till Kebnekaise, det var fantastiskt. Nu är jag aktuell med en bok (en biografi om Vilhelm Moberg) och åker runt i hela Sverige med tåg och pratar om den. Det känns väldigt självklart. Jag tycker att man snarare borde fråga de som fortfarande flyger hur de tänker: ’Sedan decennier finns väldigt tillgänglig och exakt information om vad som händer när man flyger, och du fortsätter göra det. Vad är din plan där’?”
Hur reagerar människor på den frågan?
”En del blir ju förstummade över att man har fräckheten att fråga. Det är ju intressant att jag ska behöva förklara varför jag inte flyger. Men det här är ju så abstrakt. Om en person omkring mig slänger sina sopor på gatan skulle det inte vara konstigt att ifrågasätta det. Men jag tror att vi kommer att se en attitydförändring framöver.”
Maja Rosén Vi håller oss på jorden

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar