fredag 24 augusti 2018

TRE AV 100 000: SARA, GUSTAF OCH LISA

Sara, Gustaf och Lisa har fått nog av att förtränga flygets klimatpåverkan och anmälde sig gladeligen till ett Flygfritt 2019. De är överens om att när man har barn kan man inte bara ge upp och försöker därför kanalisera sin oro till handlingskraft.

Från vänster: Sara, Sander, Gustaf, Lisa och Edgar.
Systrarna Sara och Lisa Hjalmars och Lisas man Gustaf Öhrnell Hjalmars hyser alla tre en stark oro för klimatförändringarna. De berättar att den funnits i bakhuvudet en längre tid men eskalerat på senare år.

”Jag är ju uppvuxen i den här tiden där växthuseffekt blev till klimatförändringar som blev till klimathot. I den del av landet där jag bodde som barn höll man noga koll på vintrarna och snötäcket, och det fanns alltid någonting ängsligt över när den första snön skulle falla; är den inte senare än vanligt i år? Är inte snötäcket tunnare? Oron för klimatet har nog alltid funnits med mig, och i perioder varit så stark att jag haft svårt att hantera den”, säger Lisa.

”Jag har insett mer och mer hur det är ställt. Att alla måste göra det man kan för att undvika att världen går under. Nu låter det ju väldigt pessimistiskt men jag kan ibland känna en stark klimatångest. Och jag försöker balansera den med att göra vad jag kan i det lilla. Jag cyklar till jobbet, sopsorterar, lappar kläder och handlar second hand”, säger Sara.

Även Gustaf tycker att det är viktigt att inte låta oron ta över, utan att istället försöka kanalisera den till handlingskraft.

”Oron för klimatet är något som nog alltid funnits i bakhuvudet, men som under det senaste decenniet eskalerat till en känsla gränsande till panik. Då känns det oerhört viktigt att inte låta sig övermannas och passiviseras av rädslan, utan engagera sig och vända den till aktion”, menar Gustaf.

Han och Lisa strävar även de efter att leva miljömedvetet. De undviker att köpa nyproducerade kläder och andra saker, utesluter kött och försöker ersätta mejeriprodukter med vegetabiliska alternativ.

Oro för barnens framtid

De berättar att de blivit allt mer oroliga för klimatet sedan de fick barn, men att det samtidigt gjort att känner att de kämpar för att behålla hoppet och gör vad de kan.

Lisa berättar om en föreläsare som målade upp en mycket dyster framtidsprognos år 2008. ”Han basunerade ut över föreläsningssalen att om vi inte stänger ner alla kolgruvor och stoppar oljeproduktionen nu, helst igår, så kan vi snart betrakta oss som utdömda.” Hon var då 21 år och frågade honom efteråt om han ansåg att det var meningslöst att skaffa barn (han svarade nej). 

”När jag så sju år senare faktiskt blev mamma hade ju såklart inga kolgruvor stängts ned, plastproduktionen hade ökat med 40 % sedan 2008 och den svenska flygturismen med 70 % sedan 1998. Det ger en känsla av hopplöshet som jag någonstans känner att jag inte riktigt kan kosta på mig, när jag nu satt barn till världen. Jag måste hitta sätt att förmedla och agera hopp och tillförsikt.”

Flygets sociala status

”För mig tog det tid att fullt ut koppla ihop klimatet och den skenande oro jag kände med mitt eget flygande. Det är märkligt, jag minns både tankegångar och samtal där jag förfäktat att flygresor är bland det värsta vi som individer kan ta oss för i fråga om klimatpåverkan, och jag minns att jag sagt att jag inte vill flyga över kontinenterna. Men jag har flugit mycket inom Europa, som vuxen för att få tillgång till naturupplevelser. Och i det finns ju någonting obehagligt dissonant, att flyga över haven och bidra till slitage på natur och klimatpåverkan, för att få njuta av orörd natur”, berättar Lisa. 

Sara, Lisa och Gustaf resonerar kring problematiken i att flyget å ena sidan förstör klimatet och å andra sidan har hög status. 

”Det är ju egentligen konstigt att det inte är mer spritt och accepterat att inte flyga. Att det inte är normen att undvika att flyga när det är mer och mer klart hur det står till och vad det leder till”, säger Sara. 

”Just flygandet tror jag har ett viktigt symbolvärde - det är en vana som är så flagrant ohållbar ur ekologisk synpunkt, samtidigt som flyget blivit en central del av berättelsen om ett spännande och lyckat liv”, säger Gustaf. 

”Vi är en generation som dels vuxit upp med ett ständigt flöde av information om klimatförändringarna, och som dels lärt oss att resande är en självklar och oumbärlig del i vårt identitetsbygge. Att resa mycket och långt, ofta, är ett sätt att signalera både status och individualitet. Och det är märkligt att det kan fortsätta vara så, det är ju ignorans egentligen”, säger Lisa. 

Påverkats av flygdebatten

Lisa säger att hon påverkades mycket när flygdebatten tog fart på allvar. ”Jag minns en rubrik på en debattartikel i ETC signerad Malena Ernman och en rad andra ’Hur är det möjligt att ingen bryr sig ett förbannat dugg?’ och det landade i mig tror jag. Här sprang vi alla runt under hösten 2017 och var indignerade över att Trump valde att lämna Parisavtalet, för att i nästa andetag prata om resan till Costa Rica vi skulle göra över påsk för att vi alltid drömt om att typ, jag vet inte, åka zipline på Costa Rica. Och jag tittar på mitt barn och alla barn om kring honom och känner att det är ju så vansinnigt alltihopa, vi vet precis vad som pågår och vi vet precis vad som krävs men ingen av oss är villiga att tumma på våra privilegier”, säger Lisa. 

Avstår från att flyga

Sara har försökt begränsa sitt flygande sedan hon fick sitt första barn för elva år sedan. Hon berättar att hon anmält sig till Flygfritt 2019 eftersom hon tycker att det är en jättebra idé. ”Det är något jag själv funderat över under många år, att man kanske inte bör flyga bara för nöjes skull. Eller alls egentligen med tanke på hur läget är, och hur mycket bränsle som går åt vid varje flygning.” Hon har skickat ut inbjudningar till Flygfritt 2019 och har som mål att värva minst tio personer till kampanjen (ett par dagar efter den här intervjun hade hon redan lyckats värva fyra personer!) 

”Jag har själv flugit en del, men har nog alltid känt att den verkliga upplevelsen av att resa har funnits i andra långsammare transportmedel, som tåg eller båt. Att avstå från flyget känns som en lisa för själen på mer än ett sätt”, säger Gustaf. Han tror att det kan göra stor skillnad på sikt att diskutera allas vårt förhållningssätt till flyget med vänner och bekanta. 

”Flyget kommer gradvis att gå från statussymbol till socialt tabu, en resa som redan påbörjats.”


Maja Rosén
Vi håller oss på jorden

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar