söndag 19 augusti 2018

EN AV 100 000: STEFAN SUNDSTRÖM

Stefan Sundström är artisten som ogillar såväl konsumtion som skuldbeläggande men som älskar att odla tomater. Han har själv helt slutat att flyga och lovar dessutom att värva Gustav Fridolin till Flygfritt 2019.

Det är Stefan Sundströms stora odlingsintresse som fått honom att förstå klimatförändringarnas allvar. Han berättar att ju mer han lärt sig om växternas liv, desto mer har han insett hur hotad livsmedelsproduktionen - grunden för vår existens - är av klimatet.

”Ju mer jag lär mig om jord och så, desto mer bryr jag mig om klimatet. Det är det stora hotet. Sedan finns det ju en massa andra saker som vi måste göra något åt, men gör vi inget åt klimatet, då kan vi glömma resten också.”

Starkare upplevelser utan flyg

För drygt ett år sedan gick Stefan, tillsammans med flera andra, ut med att han väljer bort flyget i en debattartikel i Dagens Nyheter. Han berättar att han alltid känt ett obehag över att flyga men att han ändå flugit en del, särskilt när barnen var små.

”Då flög vi till Kreta och så, och vi gjorde även några tripper som var fläskiga liksom, till Senegal, Kuba och Indien. Jag kan inte säga att jag ångrar det direkt, det var rätt häftigt, men jag känner att det där kan jag skita i, med tanke på hur läget är med världen. Med det otroligt dystra framtidsscenariet som kan dyka upp så är det ganska självklart för mig att inte flyga.”

Det är tre år sedan Stefan flög senast men även innan det undvek han flyget. Som artist har han rest mycket i Skandinavien, särskilt i Nordnorge. Det har gjort att han fått se väldigt mycket. 

”Sist var jag uppe på festival på Varangerhalvön, som ligger nästan i Murmansk, alltså nordöstra Norge vid Barents hav. Det tog fyra dagar att ta sig dit, det var en sådan enormt ball tripp. Om man ska prata om något som inte bara handlar om klimatet, utan även om upplevelsen - känslan av att resa är så jävla mycket kraftigare.”

Stefan tycker att när man flyger är det mer som att sätta på ett tv-program. Man kliver in i en plåtburk på Arlanda och kliver sedan ut på en helt annan plats. 

”Lukterna är helt annorlunda, det är en annan temperatur, folk ser annorlunda ut, allt är annorlunda. Så är man där i fjorton dagar, kliver in i plåtburken och hamnar på samma ställe på Arlanda igen. Det ger en känsla av overklighet tycker jag. Medan med Interrail, som vi har åkt flera gånger ner i Europa, får man en fysisk känsla av att världen blir tredimensionell. Jag går här i Sverige och 200 mil söder om mig ligger Sicilien och jag känner i kroppen hur långt bort det är. Det är nästan en sensuell känsla av närvaro, som man tappar när man flyger”, säger Stefan. 

Ogillar konsumtion 

Nuförtiden ägnar sig Stefan mer åt att skriva och odla tomater än sitt artisteri. 

”Jag skriver inte så mycket låtar längre. Jag skriver böcker och i olika tidningar. Det har blivit mer intellektuell verksamhet. När man skriver musik går man mer på känsla så att säga.” 

Han tror inte på skuldbeläggande eller att sätta sig på moraliskt höga hästar, utan försöker hellre påverka genom att skriva om sina egna upplevelser. 

”Jag har aldrig gillat att lönearbeta. Det har lett mig till att inte konsumera så mycket och att vara försiktig med att ta lån”, säger Stefan, som närmar sig 60. Många i hans ålder oroar sig för att de knappt får någon pension. ”Det har inte jag heller men jag bor i en kåk som är pröjsad och klar och jag har en trädgård som förser mig med jättemycket grönsaker. Jag kan vara ganska fattig ekonomiskt.”

Stefan vill göra berättelsen om ett hållbart liv viktig, snarare än att skriva om hur oroad han är över världens tillstånd. 

”Jag mår jävligt bra av att skita i att konsumera så mycket. Sedan jag var femton år har jag tyckt att det bara är bullshit att konsumera. Hippierna hade rätt”, skrattar Stefan

Vad tycker du om kampanjen Flygfritt 2019? 

”Jag tycker att det är viktigt att vara så bred som möjligt, precis som ni vill vara. Det finns ett problem med att göra en grej som är moraliskt bra, man riskerar liksom att få "godhetsklankarstämpel" på sig. Det är viktigt att inte vara elitistisk i det här, man är själv fast i en massa vanor man inte tycker om. Jag är till exempel supernikotinist sedan 1973, och det gillar inte jag. Det är viktigt att vara inbjudande i det här, jag tror inte på skuldbeläggande som strategi.

Tänker du själv försöka värva någon till kampanjen? 

Jag ska träffa Gustav Fridolin på måndag och då ska jag få med honom. Jag ska tvinga honom, skriv det!


Maja Rosén
Vi håller oss på jorden

2 kommentarer: