måndag 30 juli 2018

FRÅN VIRKADE ÖRHÄNGEN TILL NYHETSMORGON

När jag var på väg till Göteborg för att medverka i P4 häromdagen sa min son till mig att han tycker att jag är så modig. Under resan insåg jag att jag faktiskt känner mig både modig och ganska stolt över vad vi hittills åstadkommit. Så sent som i januari ringde jag min kusin Emilia (som är fenomenal på handarbete) och frågade om hon kunde virka mig ett par örhängen föreställande ett överstruket flygplan. Jag hade avgett ett nyårslöfte om att våga vara socialt obekväm och ifrågasätta flygresande och tänkte att ett par originella örhängen vore en bra samtalsingång. Sedan startade plötsligt flygdebatten och upplivad av den skenade mina tankar iväg. Inom ett par veckor hade jag dragit igång en flygkampanj med målet att få 100 000 svenskar att avstå flyget 2019, och i ett ögonblick av upprymd självsäkerhet förkunnade jag dessutom för min man att han kommer att få se mig prata flyg på Nyhetsmorgon innan året är slut.

Där har jag visserligen inte hamnat (än) men för mig känns varje enskilt samtal som en stor framgång. Det där nyårslöftet har jag på sätt och vis dock inte uppfyllt, eftersom det visat sig att det inte är speciellt socialt obekvämt att vara socialt obekväm. Något har hänt. Jag vågar nästan hoppas att vi befinner oss i ett kollektivt uppvaknande. Jag vet inte om det är flygdebatten eller det extrema vädret men folk verkar redo, till och med känna ett behov av, att prata om klimatet.

Kommer kampanjen att lyckas? Ja, om vi hjälps åt. 100 000 personer är ett högt mål, men samtidigt är det just det som är tjusningen. Man lovar ju bara att avstå om vi når målet på 100 000 och gör vi det är man med och bidrar till något stort! Först och främst (om du inte redan gjort det), anmäl dig själv. Nästa steg är uppmana alla du känner att göra likadant. Om alla som anmäler sig får med sig ytterligare två personer, som i sin tur får med sig ett par till, är vi uppe i 100 000 inom några få led (se bild nedan).

Så dela evenemanget på Facebook, skriv ut affischer och sätt upp där du bor, lägg flygblad i lunchrummet på jobbet, beställ vår knapp eller tagga oss i dina Instagraminlägg. Och framförallt, prata om kampanjen. Människor vill gärna göra likadant som de vi identifierar oss med, alltså är just du bäst lämpad för att få med dig dina vänner. Du behöver inte själv vara en klimatexpert eller beredd att avstå flyget för all framtid. Tanken är snarare att vi ska utmana varandra att ta ansvar för klimatet genom att ta ett flygfritt år. Låt dig inte nedslås om du stöter på motstånd. Lyckas du inte få med dig folk direkt har du ändå väckt en tanke, och tankar kan gå från virkade örhängen till nyhetsmorgon på nolltid.


PS. Jag är fortfarande på jakt efter de där örhängena om någon känner sig manad. DS

måndag 23 juli 2018

ATT SKIFTA PERSPEKTIV SNARARE ÄN ATT AVSTÅ

Under vår tältsemester på Nordkoster förra veckan slog det mig att vi på sätt och vis gjort ett olyckligt ordval i vår kampanj. Den handlar ju om att avstå från att flyga för klimatets skull, vilket riskerar att signalera att man nödvändigtvis går miste om något. Och jag känner inte alls att jag går miste om något genom att inte flyga, snarare tvärtom. Ett stort problem i klimatdebatten överlag är att en klimatvänlig livsstil framstår som något betungande, något man förlorar på.

Jag har inte pratat med någon som klimatanpassat sin livsstil som ser det som något negativt, snarare något som på olika sätt berikar deras liv. Jag tror att det handlar om att man har skiftat perspektiv, att man istället för att fokusera på vad man inte kan göra istället känner tacksamhet över allt man faktiskt kan göra utan att belasta klimatet. Många som avstår från att flyga har vittnat om nya upplevelser genom alternativa resesätt, eller lättnaden i att ta det lugnt i Sverige. För andra är det fortfarande en självklarhet att åka utomlands på semestern. När jag nyligen berättade för en person att jag inte flugit på tio år utbrast denne chockerat ”men då har du ju inte varit utanför Europa på tio år!?” I själva verket har jag inte ens lämnat Sverige på tio år. Är mitt liv sämre än andras på grund av det? Jag har, åtminstone inte i min bekantskapskrets, lyckats skönja någon korrelation mellan antalet länder man vistats i och lycka eller tillfredsställelse med livet.

På Nordkoster finns en strand som heter Björnsängen. Det är en av de vackraste platserna jag varit på. Att bada där är fantastiskt. Vattnet lyser turkost och är så klart och friskt att man kan se vartenda korn på den lena sandbottnen. Jag undrar hur många svenskar som känner till denna plats. Antagligen har fler rest till Thailand än till Kosteröarna. Istället för att fokusera på vad man går miste om genom att avstå flyget kanske vi borde prata mer om vad man går miste om genom att flyga utomlands. Jag har för egen del långt ifrån utforskat hela Sverige. I det har Nordkoster en stor del av skulden. Jag är så förtjust i den ön att jag återvänt dit i stort sett varenda sommar de senaste 25 åren. Ändå är det en ny upplevelse varje gång. Årets höjdpunkter var att lära känna de trevliga norska familjerna som kom till vår undsättning när vi insåg att vi glömt halva vårt tält mitt under sommarens enda regn-åsk-hagel-skur, att hinna läsa en bra bok, att se min dotters förtjusning när hon lärde sig springa, och att bada, bada, bada! Saker som lika gärna kan göras i Sverige som utomlands. Fördelen med att göra detta i Sverige är att en åttanätters tältsemester på Koster släpper ut motsvarande 12 kilo koldioxid (enligt klimatsmartsemester.se). Hade jag istället bott på hotell på Mallorca eller i Thailand hade denna siffra vuxit till 959 respektive 3054 kilo.

För mig är det alltså ingen uppoffring att inte flyga. Men om det ändå hade varit det? Om jag hade haft en riktigt usel semester med ösregn, familjegräl och total tristess? Jag hade ändå tyckt att det var värt det. Om man verkligen förstått vidden av klimatkrisen ter sig diskussionen om huruvida man är beredd att offra en flygsemester eller inte ganska absurd. Jag prioriterar helt enkelt mina barns liv högre än att flyga. Men de allra flesta har inte insett att det är vad klimatkrisen handlar om. Trots sommarens extremvärme flyger svenskarna utomlands som aldrig förr. Och det är inte så konstigt med tanke på att vi ständigt matas med erbjudanden om billiga flygresor och budskapet att flygresor är något självklart, något vi förtjänar att unna oss.

Känner du att du inte är redo att uppoffra dina flygresor? Fråga dig vilka uppoffringar du hade varit beredd att göra om du befunnit dig i en mer konkret krissituation. Om ett tredje världskrig brutit ut hade knappast någon bekymrat sig över uteblivna flygsemestrar. Klimatkrisen står i proportion till ett världskrig men den är enklare att blunda för. Om 20 år (eller tio, eller fem?) kommer ingen längre att kunna blunda. Problemet är att klimatet inte kan vänta så länge. Vi har att välja mellan att frivilligt ändra vår livsstil nu, medan vi fortfarande har en chans att bromsa klimatförändringarna, eller att tvingas till det i framtiden när förutsättningarna kommer att begränsa oss betydligt mer.

Vi måste förstå att det krävs en omfattande förändring av vår livsstil. Lyckligtvis behöver en förändrad livsstil inte vara något negativt. Vi behöver skifta perspektiv och fokusera på allt det vi har att vara tacksamma över och allt vi faktiskt kan göra utan att belasta klimatet.

Våga prova Svemester nästa år och anmäl dig till Flygfritt 2019. Vill du ändå resa utomlands finns inspiration bland annat på klimatsmartsemester.se och i gruppen Tågsemester på Facebook. Kanske får du uppleva fantastiska saker som du annars inte gjort. I värsta fall blir det en besvikelse. I så fall har du ändå gjort en insats för våra barns framtid. Det är de väl värda?


Björnsängen på Nordkoster

söndag 8 juli 2018

ATT SKÄMMAS RÄCKER INTE

Är utsläppen från Thailandssemestern flygbolagens, politikernas eller resenärernas ansvar?

Det var titeln på ett seminarium jag medverkade i under Almedalsveckan tillsammans med Hanna Lidström från Grön Ungdom. Hon har tidigare gått ut med att hon själv flyger trots att hon vet att det är ohållbart eftersom hon menar att det inte är individens ansvar att minska flygresandet. Istället bör fokus ligga på att skapa ett hållbart system. Samtidigt sa Hanna under vårt samtal att hon skäms över att hon flyger.

Jag håller med om att vi absolut borde ha en politik som gör det enkelt för människor att göra klimatsmarta val och svårt att göra motsatsen. Men nu har vi inte det, inte ens i närheten. Och det är NU utsläppen måste minska. I krissituationer tittar vi på hur människor omkring oss beter sig. Om politiker som är insatta i klimatfrågan inte visar med sitt beteende att vi står inför en akut kris, hur ska då allmänheten inse allvaret och förstå att vi måste ha en politik som innebär att vi förändrar vår livsstil? Detsamma gäller det omvända - om inte vi som individer visar att vi är redo för en politik som räddar klimatet kommer politikerna inte att våga driva klimatfrågan tillräckligt hårt. Därför är vår kampanj så viktig. Om vi lyckas bli 100 000 personer som anmäler oss och därmed tar ett flygfritt år skulle vi visa politikerna att vi är många som är öppna för en verklighetsförankrad klimatpolitik. Vår kampanj går alltså ut på att vi som enskilda individer tar ansvar, men att vi gör det tillsammans!

Sommarens värmebölja är bara en försmak på vad som komma skall. Än så länge har temperaturen bara ökat med en grad, och vi riskerar en temperaturhöjning på fyra grader under det här århundradet om vi inte agerar nu. Ska vi kunna rädda klimatet måste alla hjälpas åt. Utsläppen från flygresandet är oundvikligen allas ansvar - flygbolagens, politikernas och resenärernas.

En sak är säker, att skämmas räcker inte.